paulinefr

alla har vi någon gång på något vis märkt vad världen kan visa sig orättvis.
samtidigt som när man lyckas med något eller har en himla tur,
tänker man? vad gjorde jag för att förtjäna detta.
idag hände något fruktansvärt, en nära vän till min familj, en grabb
som hängt här, i princip bott här på trundhem, har gått bort idag.
det är som en stor skum klump! även om jag och han inte umgicks
dagligen, så fanns han med på festerna, har var med i det gäng som
spenderade mycket av sin lediga tid här HOS OSS!
grov skämtarn, och en jävligt go kille.
idag är en sån dag då man känner igen: fyfan vad de är orättvist!
för de är så fruktansvärt orättvist, jag vet inte mer vad jag ska säga
än att du kommer att saknas i grabbgänget, vi kommer att sakna
att se dig och lyssna på dina skämt.. och att du är med framförallt!!!!

en smårolig sak jag minns:

jag kommer hem efter ett slitigt pass (vart jag nu varit.. jobbet, gymmet).
clara hälsar glatt när jag kommer in och tycker garanterat
jag ska sällskapa med flaskan, jag tvekar.. resten tycker också att:
-ja vafan skärp dig pauline.
clara fortsätter: kom igeeen nu, det blir inge roligt om du inte är med!
när herrn tillägger
- fast jo! jag tycker vi har jätte kul ändå.. & lägger av ett
hjärtligt skratt, och får alla att hänga med.


fan det gör ont, det känns knäppt. dumt, så jätte jätte dumt.
iallafall så tänker jag på familjen &
fick höra precis hur allt gick det.. och var de nu tvunget,
så kunde de inte gått bättre till.